Ditt och datt

Tidigare senatorn Dan Coats (R) från Indiana kommer troligen utmana sittande senatorn Evan Bayh (D) i höstens val. Två opinionsanalytiker ändrade direkt statusen på racet från säker till svagt övertag för Bayh.

John McCain möter för första gången en svår utmanare i primärvalet för hans plats i senaten. JD Hayworth utmanar honom från höger och McCain svarar med hårda metoder. Bland annat har han lyckats stoppa Hayworths radioprogram där han allt som oftast bashade McCain.

Det gnälldes lite under våren och sommaren på Barack Obamas alla presskonferenser. Nu har han inte hållit någon sedan juli, och såklart gnälls det istället om det. Istället har Obama ställt upp på många en mot en-intervjuer.

Chuck Schumer är minst sagt välfinansierad inför höstens val. Tre miljoner dollar in sista kvartalet 2009 och hela 19,4 miljoner dollar i kassakistan.

Scott Brown har nu svurits in i senaten som den 41:a republikanska senatorn.

Brown lärde av Obama-kampanjen och utvecklade två dörrknackningsapplikationer till iPhone och Blackberry. Det underlättade väsentligt deras get out the vote-operation.

En som vill upprepa Browns prestation i Massachusetts är Charlie Baker, men istället för senaten siktar han på guvernörsposten. The Fix skriver om denna stigande stjärna inom republikanerna.

The Fixs läsare har listat de bästa politiska böckerna. Spara och dela ut till vänner och bekanta inför födelsedagar och julaftnar.

Sue Lowden tampas med Danny Tarkanian om att bli republikanernas utmanare till Harry Reid i Nevada. Båda leder över Reid med runt 10 procentenheter i mätningarna. Nu kör hon igång med TV-reklam.

I Illinois blev det Mark Kirk som tog hem den republikanska nomineringen och Alexi Giannoulias den demokratiska. Kirk leder i en första mätning efter att de två blev klara.

Med anledning av det politiska klimatet och republikanska rekryteringsframgångar, som den med Coats i Indiana, ställer sig The Fix frågan om till och med demokraternas majoritet nu är i fara.

The Rothenberg report rankar fyra demokratiska platser som troliga republikanska vinster. Sju race är fifty-fifty, tre demokratiska och fyra republikanska.

Don't ask, don't tell, är på väg att ändras. Barack Obama vill det och han bland annat stöd av Colin Powell, tidigare utrikesminister och ordförande för joints chief of staff.

Att Charlie Crist har problem i Florida är ingen nyhet. Med det blir bara värre och värre för honom. Utmanaren Marco Rubio leder nu med 44-30 i en ny mätning. Ska Crist ställa upp som independent i valet, frågar sig nu en del.

Martin Gelin tar bloggpaus

Författaren till succéboken "Det amerikanska löftet" och SvD:s USA-bloggare, Martin Gelin, tar paus från bloggen för att hjälpa oppositionen till seger i höstens val. Han ska rodda rödgrön.se.

För fortsatt läsning om amerikansk politik från svenskar rekommenderar Martin Det Progressiva USA, Gunilla Kinn, Thomas Nilsson och snällt nog också denna blogg.

Martin och jag stod på olika sidor i det amerikanska presidentvalet och hamnar där igen, fast det nu handlar om svensk politik. Han vann förra gången, nu blir det tvärtom!

President Obamas första SOTU

President Barack Obama höll sitt första tal om tillståndet i nationen, State of the Union, SOTU, i natt. Amerikanarna ville, enligt en undersökning från CNN, att Obama skulle signalera en ny inriktning för hans administration. Obama försökte i talet återta förändringsmanteln och folk verkade efteråt nöjda. 48 procent sa att de var mycket nöjda med talet, cirka 30 procent hyfsat nöjda och bara 21 procent var missnöjda.

Obama tog bland annat upp två saker som läckts ut innan talet, att han vill göra upp med don't ask, don't tell inom militären och en frysning av utgifterna inom en del av den federala budgeten.

Don't ask, don't tell kallas den policy som råder för homosexuella i amerikanska militären, vilket innebär att du inte får berätta om du är homosexuell, men militären får inte heller fråga. Blir det känt att du är homosexuell får du sparken.

Frysning av utgifter kan komma spara 250 miljarder dollar de kommande tio åren.

I övrigt var det stort fokus på jobbskapande i talet och han ville se ett jobbförslag gå igenom i kongressen. Sjukförsäkringsreformen nämnde han först 30 minuter in i talet och manade kongressen att komma överens även där.

Republikanernas svarstal levererades av den nyss utnämnde guvernören i Virginia, Bob McDonnell. Han sa att staten måste få en mindre roll i människors liv och att sjukförsäkringsreformen måste stoppas. Tea Party Express gillade det inte heller och kallade talet för varm luft. Men det fanns också republikaner som såg en del positivt i talet, som gick att samarbeta kringa.

Ett av de längre SOTU-talen de senaste 45 åren var det, 71 minuter. Lyndon Johnson höll ett lika långt tal 1967, annars är det bara Bill Clinton som hållit längre tal, fyra gånger dessutom.

Change we can belive in?

För ett år sedan svor Barack Obama presidenteden (två gånger för säkerhets skull). Han approval rating var, som sig bör, hög. 68% gav i Gallup honom godkänt, bara 12% underkänt. Ett år senare ligger hans godkäntsiffror och dallrar kring, och på senare tid oftast under, 50 procent. De som ger honom underkänt har ökat till 44-45 %.

Hans genomsnittliga approval rating för första året som president landar på 57%. Det är bättre än Bill Clinton (49%), lika med Ronald Reagan men sämre än alla andra presidenter sedan Eisenhower.

Just denna jämförelse tycker jag visar två saker:

1) President Obama har haft ett tufft första år och de förväntningar som ställdes på honom har han inte levt upp till. Samt att den stora reformen av sjukförsäkringen tullar på det politiska kapitalet. Utan tvekan har det varit svåra förutsättningar, men amerikanska presidenter har oftast inte en lätt uppgift.

2) Obamas första år säger inte mycket om hur hans presidentperiod kan komma att uppfattas när den är över. Bill Clinton hade i slutet av sin period en ganska hög approval rating och även om hans presidentskap inte räknas som någon dunderhit, så anser få att den var ett fiasko. Reagan räknas av många som en av de större presidenterna i historien.

Flera möjliga anledningar till Obamas dåliga siffror har förts fram. Han har spenderat för mycket pengar, arbetslösheten ökar, kriget i Afghanistan går dåligt, och så vidare. Säkert sant alltihop, men jag tror att det är bristen på förändring som är den stora orsaken.

Barack Obama slog igenom 2004 på demokraternas konvent när han talade om att det inte finns ett blått USA och ett rött USA, bara ett United States of America. Det har varit hans stora profilfråga och hans varumärke sedan dess. Men av detta har han som president levererat nästan ingenting. Han skulle förändra Washington. Politikerna, partierna och intresseorganisationerna skulle jobba mer tillsammans. Istället har det blivit tvärtom, Washington är mer polariserat än på länge.

Att det skulle bli svårt att uppnå denna förändring rådde det ingen tvekan om, men det jag tror många känner är att president Obama knappt ens har försökt. Visst jobbade man på att få med ett par republikaner om sjukförsäkringsreformen, men så mycket mer har det ärligt talat inte varit.

Detta ansvar ligger inte på Obama enbart, men det var han som lovade att förändra det. Han lovade förändra det och visste att motståndet skulle vara stort. Folk hade nog förstått om han inte skulle lyckats bara efter ett år, men de ser att han inte ens försökt.

Men som sagt, hans första år betyder inte att han är för evigt körd. Han kan uppnå det han lovade, han kan bli en stor president, precis som att han kan misslyckas. Den som lever får se.

Chocken är ett faktum: Brown vann

Det gick inte att vinna.

Det gick bara inte att vinna.

Scott Brown (R), delstatssenator i Massachusetts, vann.

Med lite drygt 80 procent av rösterna räknade leder han med 52-47 och Martha Coakley (D) har erkänt sig besegrad.

Detta sätter hela sjukförsäkringsreformen på spel. Demokraterna har, när Brown svurits in, inte längre 60 röster i senaten, utan 59. Ingen större skillnad i antal, men den enda rösten är avgörande för att kunna bryta en filibuster. Republikanerna kan, om de håller ihop, filibustra exempelvis sjukförsäkringsreformen och därmed stoppa den.

En möjlighet, som dryftades under gårdagen, är att det sjukförsäkringsförslag som röstades igenom i senaten med 60-40 röstas igenom oförändrat i representanthuset. Att få ihop tillräckligt med röster för det i representanthuset blir ingen lätt match i så fall, och bilden mot väljarna blir inte helt snygg.

Annars kan vi väl sammanfatta det som Tobias Levander gör i kommentarerna:

"En lärdom man kan dra är att en kandidat inte vinner på att vägra skaka händer och förolämpa lokala sportstjärnor."

Något Coakley bland annat sysslade med på i kampanjen.

I dag var det ett år sedan Barack Obama svor presidenteden (två gånger). Han hade kunnat önska sig en trevligare årsdagspresent.

Hur många röster behöver Brown?

2008 var det senatsval i Massachusetts. John Kerry utmanades av Jeff Beatty och vann solklart med 66-31. Kerry fick nästan två miljoner röster, Beatty 900 000.

Kerry vann väljare som identifierar sig som demokrater, 41 % av väljarna, med 92-6 och independents, 42 % av väljarna, med 59-36.

Dessa två grupper utgjorde tillsammans alltså 83 % eller 2,4 miljoner väljare. Republikanerna utgjorde 17 %, eller knappt 500 000 väljare (hur dessa fördelade sig mellan kandidaterna framgår inte av vallokalsundersökningen, låt oss säga 90-10).

Enligt opinionsundersökningarna har Brown en klar ledning hos independents. 69-30 hos Politico, 64-33 hos PPP, 64-26 hos InsideMedford, och så vidare i ungefär samma stil.

Låt oss säga att slutresultat hos independents blir 65-35 till Browns fördel. Det skulle, med samma valdeltagande som 2008, ge honom knappt 800 000 röster.

800 000 plus ca 450 000 republikaner blir 1,25 miljoner röster.

Låt oss säga att Martha Coakley vinner demokrater lika stort som Kerry, 92-6, det ger henne knappt 1,1 miljoner röster.

1,1 plus independents cirka 420 000 röster blir 1,5 miljoner röster.

1,25 miljoner för Brown och 1,5 miljoner för Coakley.

Detta förutsätter ett valdeltagande lika högt som rekordåret 2008, vilket det inte kommer bli i år. Jag räknade dessutom ganska lågt i stödet hos independents för Brown jämfört med undersökningarna.

Jag vet inte vad denna lilla uträkning säger, men mig säger den i alla fall att Brown verkligen har en chans - och samtidigt att det inte är lätt, eftersom demokraterna är så många fler väljare. De kan ha råd med ett lägre valdeltagande och ändå segra. Mobilisering är, som jag sagt tidigare, avgörande för om Coakley ska vinna.

UPPDATERING:

Massachusetts Secretary of State tror på ett valdeltagande mellan 1,6-2,2 miljoner väljare.

Senaste från Massachusetts

538.com, som igår förutspådde en knapp seger för Martha Coakley (D) över Scott Brown (R), ändrar sig nu när nya undersökningar har kommit och gör Brown till klar favorit. Chansen för honom att vinna är 3:1 enligt 538:s modell.

På Intrade är det just nu 77 procents chans att Brown vinner, men Coakley har ökat ett par procentenheter senaste timmarna.

Det mesta talar nu för att Brown faktiskt vinner, men jag har ändå svårt att tro det. Det ska liksom inte gå. Vi får, som vanligt, vänta och se.

Fördel Brown

För några dagar sedan bedömdes racet av flera opinionsanalytiker som en "toss up", helt jämnt, det kunde gå åt vilket håll. Nu, efter flera undersökningar som pekar på en ledning för Brown så säger Stu Rothenberg att Brown har störst chans att vinna. "Toss Up" blir "Lean Takeover". Charlie Cook, en annan analytiker, är inne på något liknande:

"Given the vagaries of voter turnout, particularly in lower participation level special elections, this race could still go either way, but we put a finger on the scale for Brown."

De senaste undersökningarna talar som sagt ett tydligt språk. Brown leder i de fem senaste 3, 15, 10, 5, 10 procentenheter. 538.com rankar fortfarande racet som "toss up".

"After allocating the undecided voters, the model very tentatively shows a 49.2-48.6 Coakley win, with 2.2 percent of the vote going to third-party candidates."

Martha Coakley ska inte räknas ut. Vi ska minnas att Massachusetts är en tung demokratisk delstat. Mobiliseringen av sina väljare är nyckeln för demokraterna. Och det är precis vad de satsar på. Bill Clinton kampanjade för Coakley i lördags och Barack Obama i söndags. Demokraterna säger att de har sett 15 procents ökning av troligt demokratiskt valdeltagande de senaste dagarna. Pengamässigt ser demokraterna också ut att slå republikanerna. Inte mindre än tretton politiska organisationer kör reklam i Massachusetts nu, och demokraterna ser ut att totalt sätt bränna en miljon dollar mer än republikanerna.

Coakley kan definitivt vinna fortfarande, men det ser ut att vara en liten fördel för Brown.

Ditt och datt

Kirsten Gillibrand (D-NY) leder klart över möjlige utmanaren Harold Ford (D) med 43-24. Väljarna är dock osäkra, en tredjedel har inte bestämt sig och Gillibrand har bara en approval rating på 31 procent.

Tidigare i processen har Vita huset och presidenten hållit en viss distans till förhandlingarna om sjukförsäkringsreformen. Det var då det. Nu är presidenten i högsta grad inblandad. Sex timmar på onsdagen, större delen av torsdagen och stora delar av eftermiddagen på fredagen har presidenten deltagit för handlingar för att få ihop de två förslagen från representanthuset och senaten.

Ekonomi, sjukförsäkring och vadå? Det finns plats för ytterligare en stor fråga i kongressen under 2010. Två tunga senatorer, Chuck Schumer (D) från New York och John Kerry (D) från Massachusetts slåss om vilken det ska bli. Schumer vill ha immigrationsreform och Kerry klimatreform.

Rory Reid (D), son till Harry, har dragit in 3,3 miljoner dollar i hans kampanj för att bli Nevadas nästa guvernör. Ledande republikanen, Bryan Sandoval, ligger långt efter med 900 000 dollar.

Tidigare talmannen Newt Gingrich (R), som det ofta spekuleras kring när det närmar sig presidentval bekräftar att han är en möjlig presidentkandidat 2012.

I Texas är det mycket pengar i guvernörsracet. Sittande guvernören Rick Perry (R) drog in 7,1 miljoner dollar andra halvåret 2009 och har 11,6 miljoner i kassakistan. Utmanaren Kay Bailey Hutchison drog in 6 miljoner och har 12,3 i kassakistan.

Hur länge kommer Rahm Emanuel vara president Obamas stabschef? När han tog jobbet pratade han med vänner om att inte vara kvar längre än två år. Bland annat spekuleras det om att ska försöka bli Chicagos borgmästare, hans hemstad, i februari 2011. Emanuel förnekar sådana tankar.

David Axelrod, Ax kallad, är Barack Obamas chefstrateg. I National Journal beskriver han hur demokraterna ska försöka vinna i kongressvalen i november. Det handlar i huvudsak om att fortsätta leverera lagstiftning och inte minst sälja in sjukförsäkringsreformen.

I North Dakota ställer mycket populära guvernören John Hoeven (R) upp i senatsvalet. Ett val som han är storfavorit i. Nyligen meddelade sittande senatorn Byron Dorgan (D) att han inte ställer upp för omval.

Som ni säkert redan har läst annanstans så kommer Sarah Palin att börja jobba på Fox News som politisk kommentator. Det ger henne ytterligare en stark plattform att nå de republikanska kärnväljarna.

Republikanerna kan vinna i Massachusetts

Barack Obama vann Massachusetts med 62-36, samtliga kongressledamöter är demokrater, guvernören är demokrat, den lokala kongressen är demokratisk, samtliga politiska toppositioner i delstaten tillhör demokraterna och båda senatorerna är demokrater sedan 1979 och platsen som nu är uppe för val, Ted Kennedys senatsplats, har tillhört Kennedy-familjen sedan 1953.

Till en början såg allt ut som vanligt. Det enda någon brydde sig om var vem som skulle vinna demokraternas primärval, eftersom den personen nästan med automatik sedan skulle vinna över republikanen och därmed ersätta Ted Kennedy i senaten. Martha Coakley, chefåklagare i delstaten, vann tämligen enkelt demokraternas primärval och ledde inledningsvis över republikanernas kandidat, delstatssenator Scott Brown, med runt 30 procentenheter.

Ni förstår att demokraterna - och säkert också republikanerna - är smått chockade över att Brown nu faktiskt har kommit ifatt Coakley och kan vinna valet på tisdag. Oberoende opinionsinstitut säger nu att racet är en "toss up", att vem som helst kan vinna. Lägger man till det faktum att om Scott Brown vinner så får republikanerna 41 röster i senaten och demokraterna 59, så är det ännu mer chockerande. Det innebär att republikanerna genom en filibuster kan stoppa demokraternas sjukförsäkringsförslag. Den reform som Ted Kennedy kämpade för hela sin karriär.

I den senaste debatten fick Brown frågan om han tänkte döda reformen om han vann "Ted Kennedys seat". Han levererade det säkerligen väl inövade svaret:

"With all due respect, it's not the Kennedys' seat. It's not the Democrats' seat. It's the people's seat."

Jag har ändå svårt att tro att Brown till slut vinner, men bara det faktum att han just nu ligger lika säger en hel del om att demokraterna har det tufft med väljarna för tillfället. Det visar också med all tydlighet hur snabbt det kan svänga i politiken.

En faktor som talar mot Brown är den tredje kandidaten i racet, libertarianen Joe Kennedy (ej släkt med Ted) som ligger runt 2-5 procent i mätningarna. En del av dessa röster skulle kanske annars gå till Brown, men kan nu fälla avgörandet till Coakleys fördel (som smart nog har vägrat debattera med Brown om inte Kennedy fått vara med i debatterna).

Demokraterna kastar nu in det tunga artilleriet. President Obama har spelat in en webbvideo med stöd till Coakley och troligen kommer Bill Clinton kampanja för henne idag. Frågan är om inte Obama själv kommer dyka upp på söndag eller måndag i delstaten, för en sista push.

Det ska bli riktigt spännande att följa spurten på den här kampanjen!