Stort eller litet tält?

Arlen Specters beslut att byta till demokraterna - och det allmänna dåliga läget för republikanerna - har triggat en debatt inom partiet; vilket sorts parti ska man vara? Senator Jim DeMint har sagt att han hellre har 30 pålitliga konservativa senatorer, än 60 opålitliga republikanska.

Peggy Noonan, medarbetare till Ronald Reagan och numera på Wall Street Journal reagerar mot det och skriver "Shrink To Win Isn't Much of a Strategy":

"Great parties are coalitions, and coalitions contain disparate and sometimes warring pieces."

Hon jämför det med ett stort tält och menar att varje tält måste hållas upp av tältpinnar. De olika pinnarna representerar grundläggande åsikter som ett starkt försvar, en stat som inte lägger sig i folks liv alltför mycket, och så vidare. 

Noemie Emery är inne på samma linje och menar att den konservativa rörelsen inte kan stöta ut grupper ur det republikanska partiet. Ska republikanerna - och därmed de konservativa - ha någon makt måste man acceptera att alla kandidater och alla väljare inte är till hundra procent konservativa efter deras definition. Hon skriver att Ronald Reagan, som den konservativa rörelsen hyllar, förstod detta:

"He was a movement conservative and a movement leader, but he was also a politician, and a builder of party, who understood how a movement fit into a party, and how a party could move a movement ahead. Coalition destruction was not on his agenda."

Jag tror att Noonan och Emery har rätt. Eller egentligen är det självklart. Om den konservativa rörelsen felar ut den ena eller den andra för att den har fel i någon fråga kommer deras inflytande att fortsätta krympa. Det är huvudsakligen genom det republikanska partiet som deras makt ligger. 30 senatorer kan inte stoppa en liberal agenda, så enkelt är det.

Vi ska dock aldrig överdramatisera politiska partiers problem. För fyra korta år sedan pratade man vitt och brett om en permanent republikansk majoritet. Det var överdrivet, såklart, men det är lika överdrivet att idag prata om en permanent demokratisk majoritet. Mycket talar just nu för att demokraterna kommer behålla makten ett tag, men saker och ting ändras snabbt i politik.

Det som är mest intressant att följa är, som jag skrivit förut, de underliggande värderingsströmningarna. Barry Goldwater satte 1964 en snöboll i rullning och den konservativa rörelsen vann till slut valet 1980, när Reagan blev president. Sedan dess har de konservativa värderingarna i stort sett varit dominerande. Nu har Obama börjat skifta politiken överlag åt andra hållet. Det återstår att se om han går i takt med folket.

Hård fightas väntas, som vanligt

Inget livar upp som en ny HD-domare. Båda sidorna har väl utvecklade organisationer som drar i strid så fort en ny domare till USA:s Högsta domstol ska utses. Redan efter 100 dagar på jobbet får Barack Obama chansen att utnämna en ny domare, som sedan ska godkännas av senaten. George W Bush fick utse två domare och för många konservativa var det nog det bästa han lyckades med under sin tid.

Pappa Bush var inte lika lyckosam, ur ett konservativt perspektiv. Han nominerade den domare som ny avgår, David Souter, som troddes vara en stabil konservativ domare, men visade sig snabbt hamna i det liberala lägret. Att Barack Obama nu får ersätta honom kommer alltså inte påverka maktbalansen i domstolen, men gör ändå att en mer liberal domare (troligen) kommer sitta där de kommande 20-30 åren.

De amerikanska högsta domstolen består av nio domare och eftersom lagar ofta prövas i domstol är det väldigt viktigt vilken filosofi domarna har. Just nu har de konservativa ett övertag med 5-4 (även om inte alla domar utfaller på det sättet) och innehar även chefdomarplatsen i form av John Roberts. Den känsligaste frågan är abort. Det var i HD som det beslutades på 70-talet, i Roe v Wade, att abort ska vara tillåtet i hela USA, tidigare hade varje delstat själva fått avgöra frågan.

Det kommer inte bli något större problem för Obama att få igenom sitt val av domare, med 59, snart 60, röster i senaten, men det ska ändå bli intressant att se hur han hanterar frågan. Kraven från liberala kärntrupper till vänster kommer vara stora på att få en riktigt liberal domare i domstolen. Samtidigt är det inte önskvärt för Obama att ge de republikanska kärntrupperna något att enas kring och slåss för. Hittar han en domare med oklanderlig juridisk bakgrund och balanserade domslut som tillfredställer både en del republikaner som demokrater så kommer det stärka honom som en enande president.

I dessa tider kan jag verkligen rekommendera SCOTUS blog, som jag läst flitigt när det tidigare begett sig med nomineringar till HD.

Medverkar i Kvällsöppet 22.40

Sitter på det försenade tåget på väg upp till Stockholm. Ska vara med i Kvällsöppet i TV4 som börjar 22.40. Det handlar om Barack Obamas första hundra dagar som president.

Specter byter parti, ger demokraterna 60 röster

Inte nog med att demokraterna lyckades behålla platsen i representanthuset som representerar New Yorks tjugonde distrikt, nu tappar republikanerna en oerhört värdefull plats i senaten. Arlen Specter är senator från Pennsylvania, och har så varit sedan 1980. Nu lämnar han republikanerna och ställer upp i valet 2010 som demokrat. Han säger att han blivit allmer obekväm med republikanerna på senare tid och att han inte känner igen den breda koalition som gick till val samtidigt som Ronald Reagan.

Detta är naturligtvis stort i sig, men vad som är ännu större är att demokraterna snart kommer nå det magiska talet 60 i senaten (för första gången sedan 1978). Så fort Norm Coleman och Al Franken har duellerat klart i Minnesota och Franken tar platsen i senaten (vilket allt pekar på att han gör) så har demokraterna 60 röster. Det är den siffra som krävs för att bryta en filibuster. Förutsatt att alla demokrater håller ihop i omröstningar så kan de driva igenom sin agenda utan att behöva få med en enda republikan på sin sida.

Specter säger att han kommer fortsätta rösta som tidigare. Han röstade bland annat för stimulanspaketet men har tidigare meddelat att han är motståndare till ett lagförslag som stärker fackföreningarnas rättigheter. Han stödde år 2007 lagförslaget, men ändrade sig för en kort tid sedan, troligen för att stävja hotet från en republikansk utmanare på hemmaplan. Nu finns inte det hotet längre och jag tippar på att demokraterna lyckas locka tillbaka honom att stödja lagförslaget, med några mindre ändringar.

Så vad innebär detta för republikanerna? Det är på alla sätt negativt. Det som skulle kunna komma ur det här är att nu blir demokraterna helt ansvariga för vad som sker. Allt som går snett kan republikanerna hävda är demokraternas fel (och allt postivt blir demokraternas förtjänst). Dessutom verkar inte amerikanska väljare vara helt bekväma, i alla fall inte i det långa loppet, med att ett parti har all makt. Men det är två mycket svaga postiva saker, i övrigt är det tämligen nattsvart. Republikanerna var på gång i några veckor när stimulanspaketet debatterades, men sedan dess har nedgången fortsatt.

Vad vi ska komma ihåg att sådana här förändringar aldrig är permanenta, eller ofta ens speciellt långvariga. Republikanerna var i total dominans för bara några år sedan, nu är det tvärtom. Det som är intressant att följa är de underliggande strömningarna. Under många år, ända sedan Arlen Specter kom in i senaten faktiskt, så har de republikanska, konservativa grundvärderingarna varit i överläge. Ser vi nu ett skifte åt andra hållet? Det återstår att se.

Tungt stöd för Vaughn Ward

Vaughn Ward, min bekante i Idaho som ställer upp i kongressvalet, får nu stöd från en riktig tungviktare. Ingen mindre än John McCain. 

Ward besökte McCain i Washington för ett par veckor sedan och McCain gav då honom sitt stöd. De två känner naturligtvis varandra från McCains kampanj förra året då Ward var hans state director i Nevada.

"Vaughn is committed to our core conservative Republican principles – reducing the involvement of the federal government in our lives, helping small businesses survive and thrive by reducing taxes, cutting spending, and eliminating wasteful bureaucratic programs."

Skriver John McCain i ett pressmeddelande.

Ward har kommit rullat igång OK i kampanjen verkar det som, 50 000 dollar fick han in de första fem veckorna.

Förhörsmetoder

Det har blivit ett väldigt liv sedan president Obama beslutade sig för att offentliggöra dokument som visar vilka förhörsmetoder som CIA använt sig av. Det man använt sig av är inte tortyr i form av att dra ut naglar och bryta benen av folk, utan mer förfinade metoder, som exempelvis waterboarding. En del menar att det inte alls är tortyr, medan andra gör det. 

Republikanerna har reagerat häftigt mot Obamas beslut och bland annat förre vicepresidenten Dick Cheney har sagt att det har gjort USA mindre säkert mot terroristattacker. 

Det debatten huvudsakligen kretsar kring är vad som ska göras nu. Ska de som sysslade med det här ställas inför rätta? Ska man gräva djupare i frågan och ta reda på mer vad som försegick och vilka som är ansvariga? Eller ska man låta det vara och gå vidare?

President Obama öppnade först för en kommission liknande den som tillsattes efter 11 september. Men ett par dagar senare är nu Vita huset motståndare till en sådan. Talmannen Nancy Pelosi vill ha en "sanningskommission" som gräver djupt i frågan. Det motsätter sig demokraternas ledare i senaten, Harry Reid. Likså gör John McCain, som själv torterades enligt gamla klassiska metoder i Vietnamn under fem år.

Enligt Washington Post-bloggen 44 har just nu republikanerna störst framgång i att sätta agendan. De som vill undersöka och utreda vidare är på defensiven och republikanerna på offensiven.

Väljarna är delade i frågan om det var rätt eller fel att offentliggöra dokumenten.

Låg aktivitet

Aktiviteten kommer nog bli aningen lägre, eller rättare sagt ungefär som nu. Jag är valledare i länet under EU-valet och det kommer ta en hel del tid och energi. Jag försöker hänga med så mycket jag kan over there och ska försöka uppdatera någon eller ett par gånger i veckan. Men om det blir längre än så, vet ni varför.

Kom ihåg att rösta 20 maj till 7 juni.