2005-10-02

Exempel från vardagen

Gällande miljön (se tidigare post) så har jag ett par exempel från min vardag på lärarutbildningen.

Skolan ska jobba med hållbar utveckling och därmed ska vi som går lärarutbildningen utbilda oss inom området. Jag har tidigare skrivit om den kurs jag läste i våras vars utgångspunkt var brutalt vänster. När jag ifrågasatte det fick jag vet att jo, visst, så kunde det se ut men detta var ju vad man var överens om. Och det stämde säkert, de flesta miljöforskare är överens om en hel del. Det kan ju tyda på att de har rätt, men det farliga är om de som råkar tro något annat, eller ifrågasätter forskningen behandlas styvmoderligt. Tonen i den undervisning jag har deltagit i är att dom som inte fattat det här, dom är fan inte vidare smarta.

Jag läser nu en kurs där bl a geologi ingår. En lärare berättade där i nedlåtande ton om hur USA inte fattat nånting om växthuseffekten, hur de hade ett enögt sätt att se på lärande och att USA stod för mer miljöförstöring än Kina. Sen frågade han oss på vilket sätt vi ville se på lärande, som i USA, det enögda, eller som han, det med fler dimensioner.

Detta blir vi alltså itrummade och kommer naturligtvis lära ut till barnen i skolan. För i kursen i våras fick jag chansen att kommentera en del av mina kamraters arbeten i hållbar utveckling där de beskrev de uppgifter de gjort med barnen på sin praktik ute i skolorna. Det var verkligen hårresande läsning. Barnen leddes mycket effektivt fram till slutsatser, som om jag uttrycker mig milt, stod långt ifrån marknadsekonomi och som inte innehöll ett enda dugg av kritisk granskning. Den enda kritiska granskningen som fanns var just av marknadsekonomin.

Jag tror på inte sätt att detta var mina kamraters mening med övningar, de gjorde bara övningar utifrån det vi hade lärt oss. Jag tycker inte heller att skolan ska lära ut att kapitalism är det bästa som finns, men däremot måste verksamheten hela tiden genomsyras av kritiskt tänkande. Eleverna ska bli tänkande varelser som själva kan komma fram till slutsatser.

Som lärare har man en enorm makt i sina ord. En minsta antydning i politisk åsikt kan forma ett barn för livet. Det gör naturligtvis jobbet ibland till omänskligt och så opartisk klarar ingen att vara. Men det måste vara målsättningen.

Om våra barn indoktrineras i en tro att hållbar utveckling är detsamma som vänsterpolitik, då ligger vi illa till.

Vår kanske viktigaste strid

För mig blir det mer och mer uppenbart att miljöfrågan är en helt avgörande fråga för vår framtid. Inte bara i den mening att vi måste komma tillrätta med miljöförstörelse, utan snarare i den mening att frågan idag till stor del tagits över av vänsterkrafter. De flesta av lösningarna som diskuteras och också genomförs har vänsterprägel med regleringar och förbud. Det finns inslag av marknadslösningar, som handel med fiske- och utsläppsrätter, men dominansen för ett vänsterperspektiv är stor.

Jag läste i våras en kurs i hållbar utveckling. Den var fullständigt dominerad av vänsteråsikter och detta är alltså vad jag som lärare sedan ska lära ut till eleverna i skolan. Likaså kan vi läsa nu i Barometern och Svenska Dagbladet att regeringen vill föra in en text om hållbar utveckling i högskolelagen. Högskolor och universitet ska främja hållbar utveckling. Det kan betyda ingenting och vara helt odramatiskt, men också att ett vänsterperspektiv inom detta område ska gälla på universiteten.

Jag ska väl poängtera, även om det borde vara onödigt, att jag i sig inte har något mot en hållbar utveckling, tvärtom. Men det är vad dessa två ord har fått för innebörd som är det allvarliga.

Det är också det som professor Gösta Walin kallar en konsensus, eller masshysteri. Alla är överens om - i detta fall - det otroligt farliga med koldioxid och alla springer åt ett håll utan att veta, och kritiskt fortsätta granska, om det är rätt håll. Sådant ger mig kalla kårar.

Under 1900-talet såg vi en ideologisk och praktiskt strid mellan planekonomi och planerad ekonomi på ena sidan och marknadsekonomi och kapitalism på den andra. Den striden har för tillfället de senare vunnit, men nästa stora ideologiska strid står på miljöområdet - och där är förespråkare för marknadslösningar knappt på banan.

Vi måste verkligen ta miljöförstöring och t ex växthuseffekten på riktigt stort allvar. Men vi måste också verkligen vara kritiska till den forskning som kommer fram, vi måste vrida och vända, testa och ifrågasätta och vi måste komma med alternativa lösningar på problemen. Jag säger inte att det är så att koldioxid inte leder till en växthuseffekt och att det inte skulle vara skadligt, men jag tänker hålla mig lugn i masshysterin och kritiskt granska.

2005-10-01

Svenska lärdomar från USA

Vad kan den svenska borgerligheten lära från situationen i USA (se tidigare post), där demokraternas strategi är att vara mot. Jag tror vi kan lära en hel del. Just nu jobbar Allians för Sverige väldigt mycket på att visa sig som ett trovärdigt regeringsalternativ och att de kan komma överens om de stora linjerna i politiken. Det är bra, förutom senaste tidens eviga hattande.

Men det som inte alls är lika samordnat är motståndet mot sossarna. Jag tycker att borgerligheten ofta reagerar på det som sossarna gör, men inte med något genomgående budskap. Ja budgeten var dålig och massa valfläsk, men vad vill ni få fram? Är det att sossarna som skrutit så mycket om ekonomin nu inte alls bryr sig om det längre? Se då till att ständigt jobba in det.

Genom att bara borgarna reagerar så är det ändå sossarna som styr dagordningen. Borgerligheten måste samla sig runt vad vi tycker är dåligt med sosseregeringen idag och inte bara vad vi tycker är bra med Allians för Sverige. Dålig budgetdisciplin kan vara en sån sak.

Big spender Bush

Det allvarligaste hotet mot republikanska framgångar tror jag inte ligger i hanteringen av Katrina, demokraternas motstånd eller korruption i Washington (se tidigare post), utan budgeten. Bush har genomfört stora skattesänkningar men samtidigt inte skurit i kostnader. Tvärtom som har han ökat dem mer än någon president sedan Lyndon Johnson. Han har en skattepolitik som en "small government conservative", men är i verkligheten en "big government conservative." Det går naturligtvis inte ihop vare sig i budget eller i väljarnas huvud.

The Economist skriver om budgetröran i sitt senaste nummer (bara för prenumeranter). Katrina kan komma att kosta 200 miljarder dollar, Irakkrigets kostnader tickar på, samtidigt ska Medicare utökas och kommer kosta 30 miljarder dollar mer varje år, dessutom har Bush skrivit under en infrastruktsatsning på 286 miljarder dollar, 30 miljarder mer än han lovade. I den verkar alla ha fått sina intressen tillgodosedda, bl a finns pengar för två broar i Alaska. Den ena, för 220 miljoner dollar, till ett samhälle med 50 invånare, och den andra, för 230 miljoner till ett ställe där ingen bor. Det är inte direkt det som brukar kallas fiscal conservatism, alltså budgetdisciplin typ.

Här tror jag demokraterna har sin stora möjlighet. Bill Clintons stora presetation var att få ekonomin i balans och tom gå med rejält plus. Demokraterna borde helhjärtat stödja en sådan politik och därmed sno en traditionell republikansk fråga. Bill Clinton tog den till demokraterna, republikanerna har försökt tagit tillbaka den, men är nu i en mycket svår position att få någon trovärdighet i frågan.

En annan som det kan gynna är republikanen John McCain som har siktet inställt på 2008. Han har alltid varit motståndare till den typ av big government conservatism vi nu ser. Där har han en vinnade hand till 2008.

Demokraterna fortsatt negativa

Efter den svidande valförlusten i november förra året då Bush fick ett starkt stöd och demokraterna samtidigt tappade i senaten och kongressen, så slog de näven i bordet och bestämde sig för att hålla ihop. Och vad är bättre att enas runt än en fiende. Sedan dess har demokraterna varit emot. Ja, precis, de har varit emot det Bush och republikanerna försökt driva igenom, som en reformering av pensionssystemet. Och det har funkat riktigt bra, Bush har inte fått så mycket uträttat under våren men såg ut att hämta sig lite under sommaren med utnämningen av John Roberts till ny HD-domare som en stor framgång.

Men Katrina och ett ökat motstånd mot kriget i Irak har satt käppar i hjulet, nu i veckan blev dessutom republikanernas ledare i kongressen, Tom DeLay, åtalad för fusk med kampanjbidrag. Han kallas The Hammer och har varit mycket skicklig i att få ihop majoriteter i kongressen åt Bush. Tidigare har Bushs troligen viktigaste medarbetare, Karl Rove, varit i problem efter beskyllningar om att ha läckt till pressen. Dessutom utreds majoritetsledaren i senaten, Bill Frist, för något liknande som Tom DeLay nu åtalas för. Inte så bra för ett parti som gått till val på att städa upp korruptionen i Washington.

Mort Kondracke skriver hos RealClearPolitics att demokraterna inte har några planer på att "go positive", alltså komma med så värst mycket egna förslag på förbättringar på allt de tycker är dåligt. Det är över ett år kvar till kongress- och senatsvalen 2006 och det är ingen brådska. Just nu fungerar det negativa budskapet och funkar det hela vägen kommer de troligen aldrig byta. Republikanerna använde en liknande strategi 1994 då var enade i sitt motstånd mot Clinton och först under hösten la fram sitt Contract with America, som var deras positiva budskap av vad de ville göra.

Det är intressant att se hur snabbt det kan förändras i politiken. För 10 månader sedan stod republikanerna på topp, allt gick deras väg och väljarnas stöd var kanske starkare än någonsin. Nu är varje dag en kamp. Men vad som inte får glömmas är ändå det underliggande stöd som jag ändå tror finns där. De har det tufft nu men under 25 år har deras politik och väljarstöd stadigt gått framåt. Det krävs en längre trend än så här för att säga att den uppgången är bruten, men samtidigt om demokraterna spelar sina kort rätt så kan vi komma att se ett ganska rejält bakslag för republikanerna 2006. Men sen behöver de verkligen en egen vision av vad de vill göra, för jag tror det är just så republikanerna har vunnit sitt stöd.

2005-09-30

Rummels forskning sammanfattad

Här finns R.J. Rummels forskning sammanfattat på ett sätt som enkelt kan tryckas ut och användas som affisch. Den går igenom vad hans defenition av en demokrati är, hur många demokratier det finns i världen, att demokratier inte krigar mot varandra och en intressant grad som visar att när demokrati i världen ökar, minskar våld och krig. Och så vidare.

Dessutom bemöter han idag på sin blogg den allra vanligaste kritiken av hans forskning och faktainsamling.

John Roberts vald

Igår blev John Roberts vald till ny chefdomare i USA och nu väntar vi bara på att han ska riva upp alla tidigare lagar som har skrivits, speciellt den om abort. Så lät det i alla fall i svensk press i somras när han nominerades till den mindre betydelsefulla posten som "bara" domare.

Röstsiffrorna blev 78-22, alla republikaner, 55 st, röstade för och hälften av demokraterna 22 st. Demokrater som röstade mot var som jag nämnt tidigare sådana som har presidentambitioner eller är uppe för omval nästa år och behöver vänsterröster. Likaså en del av de demokrater som röstade för är uppe för omval nästa år i stater med mycket republikaner.

Då väntar vi bara på att Bush ska nominera en domare för att ersätta Sandra Day O'Connor. Det dröjer säkert inte många dagar.