Mr. September

Rudy Giuliani har haft sin bästa månad som presidentkandidat tycker Jonathan Martin på Politico.com. Han är en av många som just nu pekar på Giulianis framgångar den senaste månaden. Det var nu många trodde Fred Thompson skulle ta sig förbi Rudy och hans tid som front runner vara över. I stället har Giuliani behållit ledartröjan och stärkt sin ställning genom flera lyckade drag. Bland annat detta:

*Snabb reaktion mot MoveOn:s attack på General Petreus. I svaret klistrade han dessutom ihop Hillary Clinton med organisationen.

*Besök i London där han träffade nuvarande premiärminister och det närmaste man kan komma en levande Ronald Reagan, Maggie Thatcher. Bilder tillsammans med henne och utanför 10 Downing Street gör honom mer statsmannalik.

*Han har vid flera tillfällen framhållit att han är den enda som kan matcha Hillary Clinton i opinionsundersökningarna och hon framstår mer och mer som demokraternas kandidat. Vem bryr sig om Giulianis position när Hillary Clinton står i andra ringhörnan?

*Han hanterade talet inför NRA på ett godkänt sätt och fick bra betyg av organisationen efteråt. Giuliani tillämpade strängare vapenlagar i New York när han minskade brottsligheten där. NRA är som bekant den starkaste vapenlobbygruppen i USA.

*Han ställning i Iowa och New Hampshire har stärkts.

Politiska analytikern Charlie Cook har tidigare i år skrivit att det var troligare att han skulle vinna Tour de France än Rudy Giuliani den republikanska nomineringen. Ett uttalande han inte skulle upprepa i dag säger han. Men vi ska komma ihåg att det är en bra bit kvar ändå fram till nomineringen. Väljarna har fortfarande dålig koll på kandidaternas åsikter. Men än så länge är ryktena om Rudy Giulianis död betydligt överdrivna.

Ingen Newt

Under ett par dagar har det låtit som det är nästan klart att Newt Gingrich kommer att ställa upp i valet. Men så kom i dag i stället beskedet att han inte gör det.

Krigföring

Om ni tänker er en presidentkampanj som ett krig där du som överbefälhavare har olika trupper och vapen att placera ut för att attackera motståndarna, eller försvara er från dem. Den ÖB i presidentvalet som har klart mest vapen att placera ut både i anfall och försvar är Terry McAuliffe, Hillary Clintons kampanjmanager. Minns i somras hur Madeleine Albright och Richard Holbrooke placerades ut för att både försvara Hillary från Barack Obamas attacker och för att attackera honom.

Hillary Clinton har dessutom den allra tyngsta pjäsen, det allra farligaste vapnet av samtliga kandidater: Bill Clinton.

Först kampanjade de tillsammans och drog en enorm uppmärksamhet i Iowa. Någon månad senare upprepades tricket i New Hampshire. Nu i veckan attackerade Bill Clinton Barack Obama för hans brist på erfarenhet. Han hade själv mycket större och annorlunda erfarenhet när han vann valet 1992 menade han. Barack Obama var såklart tvungen att försvara sig men har inget annat vapen att ta till än sig själv. Även om alla förstår att Bill Clinton är partisk så väger hans ord tungt och inte minst får han stort genomslag i media. I morgon intervjuas han i Meet the Press och kommer säkert få chansen att upprepa attacken där.

John Edwards har mycket flitigt använd frun Elizabeth för att attackera Hillary Clinton. Hon är väldigt svår att slå tillbaka mot, både omtyckt och dessutom dödligt sjuk i cancer.

Edwards väljer public financing

Det betyder att staten matchar kampanjbidrag på upp till 250 dollar men sätter samtidigt hårda restriktioner för hur mycket han får spendera under primärvalssäsongen. Max 50 miljoner dollar är nivån. Han får inte heller bidra med egna pengar till kampanjen.

De flesta större kandidater kommer inte acceptera public financing eftersom de helt enkelt kommer dra in mycket mer än 50 miljoner dollar och därmed kommer kunna spendera mycket mer än så. Det sätter också gränser för hur mycket pengar han får spendera i varje delstat. I Iowa är gränsen drygt 800 000 dollar och i New Hampshire 1,5 miljon. Han har redan idag spenderat en stor del av de summorna i delstaterna. Hans rådgivare Joe Trippi menar dock att det inte spelar någon större roll eftersom det finns så många undantag i reglerna som går att använda. Istället försöker kampanjen rikta fokus mot de andra kandidaterna, främst Obama och Clinton, och menar att de också borde använda public financing, istället för pengar från lobbyister. De två har dock ignorerat Edwards.

Hur än Edwards kampanj vänder och vrider på detta så är det ett svaghetstecken. Det visar att han inte drar in tillräckligt med pengar och inte är tillräckligt konkurrenskraftig. Joe Trippi sa 2003, då Howard Deans kampanjmanager, att "this campaign believes that any Democratic campaign that opted into the matching-funds system has given up on the general election.”

Uppsidan är naturligtvis att Edwards nu får mer pengar att röra sig med. Istället för drygt 10 miljoner dollar i kistan dubblar de nu det. Det ger naturligtvis ökade möjligheter, men blir det en utdragen kamp får Edwards det svårt.

Demokraternas debatt

För första gången på ett tag var jag riktigt sugen på att se en debatt. Det blev lite väl mycket där ett tag men nu kändes det spännande att se hur de andra skulle hantera Hillary Clintons överlägsna ledning. Naturligtvis var hon i fokus i debatten och inte minst John Edwards försökte markera skillnader mellan honom och Hillary. Alla (utom tokstollen Mike Gravel) försökte angripa de andra på ett respektfullt sätt, de vet att väljarna inte gillar när de pucklar på varandra. Barack Obama försökte låta bli att angripa Hillary och gjorde det mest indirekt genom att peka ut sin egen position och antyda de andras.

Imponerade mest på mig gjorde Hillary. Hon skrattar mycket och försöker visa värme, men hon är också lysande mot programledaren när han försöker pressa henne på olika scenarier i utrikespolitiken. När hon vägrar att svara men ändå resonerar balanserat framstår hon som väldigt presidentlik. Utan att det blir tjafsigt och otrevligt säger hon ifrån till programledaren. Jag tror hon vinner väldigt mycket på dessa utväxlingar där hon ses som en ledare med väldigt mycket erfarenhet.

Joe Biden gjorde också bra ifrån sig. Även han framstod som en erfaren politiker som får en del saker att hända. Nu ska vi komma ihåg att många väljare vill ha förändring och gärna ser någon som inte suttit 20-30 år i Washington som Biden och Dodd.

Bill Richardson har så himla mycket i sin resume att komma med men han får inte riktigt ur sig det. Det blir rörigt och osammanhängande när han pratar och han personifierar inte all den erfarenhet han har.

Clinton-Bayh 2008?

När tidigare troliga presidentkandidaten Evan Bayh gav sitt officiella stöd till Hillary Clinton ökade naturligtvis chansen för att han ska bli hennes vicepresidentkandiat om hon vinner demokraternas nominering. Roger Simon på Politico.com resonerar om saken:

Standing there side by side behind the lectern they looked like ... a ticket. ...

[T]he general thinking is that she will look for a governor as a running mate. ... Bayh is a rarity, however: Before becoming a senator, he was a two-term governor of Indiana and can therefore claim to have both executive and legislative experience.

Demokraterna behåller fundraisingövertag

Hittills denna valcykel har demokraterna utklassat republikanerna när det kommer till fundraising. De demokratiska presidentkandidaterna drar in mer pengar än sina republikanska motsvarigheter, och läget är detsamma i kampanjerna för senat och representanthus.

I år har demokraternas senatskampanjkommittee (DSCC) dragit in 36,7 miljoner dollar jämfört med republikanernas motsvarighet (NRSC) 20,5 miljoner. Hos kommitteerna för representanthuset är ställningen 44 miljoner för demokraterna mot 35 miljoner för republikanerna. De har också gjort av med mindre pengar och har över 20 miljoner i kassakistan mot 1,5 miljon för republikanerna.