Immigrationsreform på gång

Idag åker president Barack Obama till Las Vegas, för att berätta hur han vill att en immigrationsreform ska se ut. Åtta senatorer, fyra republikaner och fyra demokrater, hann före honom och visade igår upp ett gemensamt förslag hur frågan med illegala invandrare ska hanteras.

Gruppen innehåller tunga namn som John McCain (R) och Chuck Schumer (D), så det finns god chans att förslaget börjar röra på sig i senaten.

Innehållet är det väntade: säkra gränsen mot Mexico för att förhindra illegal invandring den vägen och ge de 11 miljoner illegala invandrare som redan finns i landet en möjlighet att bli medborgare.

Det är den senare delen som är den verkligt kontroversiella, att de som tagit sin in och lever illegalt i landet ska få bli medborgare. Amnesti kallar en del det.

Motståndet verkar dock inte lika hårt denna gång, som tidigare. Republikanerna fick sig en tankeställare i valet när president Obama fick över 70 procent av latinorösterna. Senator Marco Rubio, kuban-amerikan, har ställt sig bakom principerna i förslaget och överlag hörs mildare tongångar.

Det är dock i representanthuset som den verkliga utmaningen ligger. Sedan tidigare vet vi att det finns gott om hårdnackade ledamöter där.

Ett klart steg framåt är förslaget hur som helst.

Obama inte coolast i stan längre

Politik är fascinerande förutsägbart ibland. Så fort Barack Obama svor presidenteden för sina andra period i Vita huset blev han en lame duck. För varje dag som går kommer folk lyssna mindre och mindre på honom och fokus skiftas samtidigt till hans efterträdare. Eller rättare sagt spekulationer om vem som kommer att bli hans efterträdare. Det det pratas mest om är Joe Biden.

Obama, denne Messias i amerikansk politik, denne uppburne och hyllade politiker, plötsligt är han inte den mest intressante personen i Washington längre. Det är de personer som kan ta över efter honom. Det måste vara en märklig upplevelse. Att nyss blivit omvald, att ha vant sig att stå i centrum, varit den alla vill tala med, som alla lyssnar på, till att känna att den positionen nu håller på att glida ur händerna. En president är alltid en president, även efter tiden i Vita huset, men ställningen är inte densamma. Makten är inte densamma.

Nu pratas det som sagt mest om Joe Biden. Det mesta tyder på att han tänker göra vad han kan för att få flytta från the Naval Observatory (vicepresidentens bostad) till Vita huset, om fyra år. Vid installationsceremonin för Barack Obama bjöd Biden på fest i just the Naval Observatory och bland de tvåhundra gästerna fanns det många som har sin maktbas i de delstater som röstar tidigt i primärvalet. Biden passade också på att hälsa på hos demokraterna i Iowa, under deras installationsbal. Sådant sker inte av en slump.

Bidens ställning är kanske starkare än någonsin. Han var visserligen en mäktig senator, med ordförandeposter under karriären både i justitieutskottet och utrikesutskottet, men hans rykte har svärtats av de två kapitalt misslyckade presidentkampanjerna.

1988 plagierade han ett tal och föll hårt. 2008 fick han knappt några röster alls. Hans ständiga felsägningar jagar honom.

Men nu, nu är hans ställning stark. Han har vid ett antal tillfällen framstått som en av få personer som faktiskt kan få någonting gjort i Washington. Senast i fiscal cliff-förhandlingarna, där han klev in i sista minuten och hittade en uppgörelse.

Jag vill påminna om Peter Dahlen, en tidigare medarbetare till Biden, och den intervju jag gjorde med honom innan jul. Peter tror att Biden ställer upp i nästa presidentval. Det gör jag också.

Obama svär eden, för fjärde gången

När Barack Obama idag svär presidenteden så är det inte andra gången han gör det, det är fjärde, trots att han bara svärs in för sin andra period. Hur kommer det sig?

Jo, det är så att när Obama svors in för fyra år sedan så sa chefdomaren i Högsta domstolen, John Roberts, fel när han läste upp texten som Obama upprepade. För att vara på den säkra sidan upprepades därför proceduren lite senare i Vita huset.

Dessutom svor ju Obama eden för sin andra period redan igår, eftersom en president enligt konstitutionen ska börja sin period den 20 januari. Men då detta var en söndag hålls den publika ceremonin idag, och Obama svärs då in igen.

Alltså, fyra gånger.

Han ska hålla tal också (vilket i alla fall bara är hans andra installationstal). Här har ni en fin liten bild (från TheFix) över tidigare presidenttal, hur långa de varit, hur det gått för presidenterna, och så vidare.

Klicka för större bild.

Obamas mest minnesvärda efter fyra år

I dag och i morgon svärs Barack Hussein Obama in för sin andra period som USA:s president. Enligt konstitutionen ska presidenten sväras in den 20 januari, men eftersom det är en söndag så sker den publika ceremonin i morgon, måndag.

Detta är alltså ett ypperligt tillfälle att sammanfatta Barack Obamas första fyra år vid makten (och dessutom återstarta denna blogg efter några veckors ledigt).

Jag gör det genom att räkna ner de fem saker vi i framtiden kommer minnas allra mest från Obamas första period.

5) Första debatten mot Mitt Romney.
Kan verka obetydligt både för att Obama till slut vann valet och i jämförelse med de saker som toppar min lista, men denna händelse kommer återupprepas otaliga gånger i framtiden. När vi närmar oss framtida presidentdebatter kommer det under lång tid hänvisas till den debatt och hur den ett tag vände upp och ned på kampanjen. Den kommer också alltid finns med i beskrivningen av hur Obama blev omvald.

4) Förlusten i nellanårsvalet 2010.
I historiebeskrivningen av president Obama kommer de republikanska framgångarna och Tea Party-rörelsen år 2010 förekomma flitigt. På samma sätt som Newt Gingrichs och republikanernas framgångar i mellanårsvalet 1994 alltid finns med i beskrivningen av Bill Clintons presidentskap.

3) Don't ask, don't tell och gay marriage.
När vi tittar i backspegelen kommer nog dessa fyra år pekas ut som avgörande i att homosexuella ska ha lika rättigheter som alla andra. Don't ask, don't tell likställde dem i militären och Barack Obama blev den första presidenten som tog ställning för gay marriage, samtidigt som flera delstater under dessa år har tillåtit det.

2) Osama bin Laden dödades.
USA:s största fiende på 2000-talet är död. Han dödades efter en direkt order från president Barack Obama. Det kommer alltid stå i historieböckerna när Obamas första period summeras.

1) Affordable Care Act aka Obamacare.
Det beslut som överskuggar alla andra, med råge, är Obamacare. Sjukförsäkringsreformen som var så kontroversiell, som godkändes av Högsta domstolen och om några år kommer vara en självklar del av det amerikanska välfärdssystemet. Mycket möjligt är att det kommer ändras på något sätt i framtiden, men beslutet togs under Obama och bär inofficiellt hans namn.

Inte mycket talar för att han kommer klara av någon större reform under sina andra period, så sannolikt blir detta Obamas största avtryck i historien.

Eller för att citera hans vicepresident, Joe Biden: "This is a big fucking deal!"

Varför är republikanerna så omedgörliga?

Republikanerna förlorade presidentvalet och tappade platser både i senaten och representanthuset. Det pratades mycket om en kurskorrigering mot mitten. Ändå sade republikanerna i representanthuset nej till talmannens fiscal cliff-förslag - och undergrävde därmed kraftigt sin ledare - som innehöll modesta skattehöjningar för personer med över en miljon dollar i årsinkomst. Varför?

Helt enkelt eftersom det är vad deras väljare vill. Endast sex republikaner i representanthuset kommer från distrikt som har en demokratisk majoritet. Hotet mot dessa ledamöter är inte att förlora valet mot en demokrat i november om två år, utan att bli utmanade från höger i det egna partiet.

Endast sex ledamöter, tre procent, har som egenintresse att göra upp i mitten, resterande 97 procent har det inte.

Inför detta är jag själv kluven. Min personliga åsikt är att USA:s politiker, från vänster till höger, från senaten till representanthus till president, måste ta sig samman och kompromissa. Det är inte bara USA:s ekonomi de leker med, det är världsekonomin. En kompromiss kommer innehålla sådant som båda sidorna inte gillar, så är det bara och går inte att komma ifrån. Republikanerna är de mest hårdnackade i förhandlingarna, men demokraterna är inte särskilt medgörliga de heller (vilket Bob Woodward visade i sin bok om lånetaket 2011).

Samtidigt representerar dessa hårdnackade republikaner sina väljare. Många av dem valdes med exakt det mandat som de utövar just nu - ett tydligt och stenhårt nej till skattehöjningar. Det är - som vi politiker säger ibland - väljarnas fel.

Trots att de faktiskt bara utövar det mandat som de lovat, står de nu inför en situation som innebär rätt rejäla skattehöjningar om de inte agerar (Bushs skattesänkningar går ut vid nyår). I ett sådant fall kan det vara rimligt att gå med på små skattehöjningar för att undvika stora (samtidigt som man tar tag i utgiftssidan).
 

Varför sänkte republikanerna Susan Rice?

President Obamas FN-ambassadör Susan Rice har meddelat att hon inte står till förfogande som ny utrikesminister efter Hillary Clinton. Obama har inte nominerat henne, men tydligt visat att det är henne han tänkt sig, vilket mött mycket hårt motstånd i senaten (som är de som bekräftar nomineringen). Varför detta starka motstånd?

Det som anförs mot Susan Rice är det hon sade i september, direkt efter att amerikanska ambassaden i Libyen hade blivit attackerad och ambassadören dödad. Hon deltog då i inte mindre än fem söndagsprogram och sa att attacken inte var en organiserad terroristattack, vilket det senare visade sig vara. Hur mycket Obama-administrationen visste redan då, och om de försökte dölja faktumet att det var en terroristattack var omdebatterat i valrörelsen och är fortfarande en het fråga.

Att låta Rice bära hundhuvudet för detta är orättvist, eftersom det naturligtvis inte var hon som beslutade att förfalska informationen, om det var det som hände. Samtidigt gick hon med på att föra ut budskapet.

Hur som helst, denna kritik är inte hela sanningen. Om Susan Rice blir utrikesminister så kommer John Kerry inte att bli det. Senaten är en speciell församling, där starka vänskapsband knyts även över partigränsen och det finns en sorts kollegialitet. Andra senatorer föredrar därför ofta att en av deras egna upphöjs, än någon utomstående.

Inte heller det är hela sanningen. Om Kerry blir vald så blir hans senatsplats i Massachussetts ledig. Där står en republikan redo att ta över. Scott Brown vann Ted Kennedys gamla plats i ett extraval 2010. Han förlorade nyligen den till liberala stjärnan Elizabeth Warren. Men efter henne är det tunnare i leden, så Brown skulle ha en bra chans att erövra Kerrys plats.

Till sist ska vi inte helt avfärda annan, mer substantiell kritik mot Rice. Att John McCain härjar mot henne är inte så förvånande, det är hans stil. Att moderata kollegan från Maine, Susan Collins, gör det väcker frågor. Men oavsett detta, så spelar de politiska delarna in i allra högsta grad.

Rice framid är trots detta inte körd. Min gissning är att hon blir president Obamas National Security Advisor.

Dags för nästa Sanford?

Jenny och Mark Sanford, då de fortfarande var gifta.

Jenny Sanfords make, Mark, stod för ett av nyhetsåret 2009 års mest märkliga händelser. Han försvann och ingen visste var han befann sig. Det sades att han var i bergen och vandrade, men till slut kom det fram att han varit i Sydamerika hos sin älskarinna. Det som gjorde att det fanns anledning att bry sig om Mark Sanfords position var att han var guvernör i South Carolina.

Jenny Sanford bet inte ihop och förlät. Hon dumpade honom. Han är nu (nästan) borta från den politiska kartan, medan det spekuleras om hon kommer bli den som nuvarande guvernören, Nikki Haley, utser till ny senator efter Jim DeMint. Enligt uppgift finns hon på den lista över namn som Haley funderar på.

Sanford har inte haft några tidigare politiska uppdrag, men är ingen gröngöling för det. I makens politiska liv ansågs hon ofta vara den av de två som innehade den politiska hjärnan. Bland annat var hon hans kampanjmanager både till kongressen och till guvernörsposten. Under hela hans politiska karriär har hon varit en nära rådgivare.