Ursprungligen är det en brittisk serie. Nu finns den i amerikansk tappning, med Kevin Spacey i huvudrollen som Frank Underwood, majority whip i representanthuset.
USA har fått en nyvald president och Frank Underwood ser framemot att bli landets utrikesminister, något som den dåvarande presidentkandidaten lovade honom i utbyte mot stöd i valet. Presidenten håller inte vad han lovar och där står Underwood, lurad och bortfintad.
Förbannad och med en plan inleder Underwood en attack mot den person presidenten istället vill ha som utrikesminister. Det är inledningen på flera manövrar från den hänsynslöse Underwood.
Jag har väldigt svårt för böcker, filmer eller tv-serier om politik där det är uppenbart att författarna inte fattar ett dugg om hur politik faktiskt funkar. Som i boken Absolute Power av David Baldacci där presidentens stabschef i en situation funderar på om hon skulle kunna bli president med den nuvarande presidenten som vicepresident. Tror man att sådant kan hända är man ju helt hjärndöd när det kommer till politik.
House of Cards lider inte av någon sådan hjärndödhet. Tvärtom verkar de mycket väl greppa det politiska. Det finns överdrifter och saker som inte skulle hända i verkligheten, men det känns som om författarna gjort det för att skapa en bra, spännande tv-serie, inte för att de inte okunniga. Då har jag inga problem med det.
Tv-serien finns endast för Netflix, en on-demand streamingtjänst med tv-serier och filmer. House of Cards hade premiär 1 februari, men jag har redan sett alla 13 avsnitt. De fanns nämligen tillgängliga direkt. Suveränt!
Netflix har just nu ett erbjudande med en gratis månad, och om jag förstår det rätt kan man avsluta abonnemanget när som helst. Det går alltså att se House of Cards helt gratis, och helt lagligt. Jag kan rekommendera att ni gör det.
