Kall väntan på Obama, det var det värt

För att få bra platser gäller det att vara på plats tidigt, det kan också innebära några förfrusna lemmar. Obamas kampanj meddelade att vi skulle få vänta ute i minusgraderna i 15 minuter. Över en timme senare hade känslan i tårna försvunnit. Kön utanför en skola i Concord ringlade sig långt, långt och jag hoppas alla fick komma in.

Väl inne pratade jag med ett mycket trevligt amerikanskt par. De lutade svagt åt Obama men var inte säkra. De funderade på hans bristande erfarenhet och efter att ha bott länge i New Hampshire hade de hört alla löften många gånger förut. Varför skulle Obama vara den som lyckades med det som alla andra misslyckats med?

Kylan i tårna försvann snabbt när Obama började sitt anförande. Han var mycket avslappnad, tackade sina medarbetare på ett fint sätt och skojade med publiken. Sen rullade han ingång själva anförandet - och vilket anförande det var!

Som jag skriver nedan försöker jag tänka med känslorna på dessa möten. Koppla bort mina egna åsikter och ryckas med i kandidaternas prat. Och rycktes med gjorde jag. När Obama varvar igång och pratar om hope, då kan man gå ut och göra vad som helst för den mannen. Han varvar humor med allvar, tar i på rätt ställen och pratar lugnt och tyst på rätt ställen. Publiken älskade honom och paret bredvid skrev upp sig som volunteers i kampanjen.

Hans handskak och närvaro när han gick runt bland publiken var det bästa hittills. Eller kanske delad förstaplats med John McCain som också kändes mycket äkta.