När jag träffade Obama

Alla läsare av denna blogg var inte med när det begav sig, anno 2008. Nu när det Barack Obama kommer till Sverige kan det var läge att minnas tillbaka.

Jag genomförde då mitt livs roligaste resa, en vecka i New Hampshire dagarna före och efter det superheta primärvalet. Hillary Clinton, Rudy Giuliani, John McCain, Mitt Romney - alla for de kors och tvärs över den lilla delstaten.

Barack Obama var också där såklart. Han hade vunnit valet i Iowa och kom segerrusig och segerviss till New Hampshire. På hans kampanjmöten rådde en euforisk stämning. Jag besökte ett av dessa i Concord. Det blev en lång väntan utanför i kylan, men det var det värt.

Så här skrev jag då om hans anförande:

"När Obama varvar igång och pratar om hope, då kan man gå ut och göra vad som helst för den mannen. Han varvar humor med allvar, tar i på rätt ställen och pratar lugnt och tyst på rätt ställen. Publiken älskade honom och paret bredvid skrev upp sig som volunteers i kampanjen."

Jag gillade Obama då (gör fortfarande) men var inte alls lika övertygad om hans storhet som många andra. Inte heller är jag lika lyrisk över honom som talare som det stora flertalet. Det här talet var dock något utöver det vanliga. Utan tvekan det häftigaste tal jag upplevt. Det var härligt, samtidigt som det var lite läskigt att kännas hur pass mycket man rycktes med. Hur påverkad jag kunde bli av ett tal.

Eftersom jag varit på plats i god tid hamnade jag längst fram. Likt alla framgångsrika amerikanska politiker tog han sig tid och skakade han med så många han kunde komma åt. Och lite lustigt är det att när jag summerade samtliga kandidaters handslag så vann Barack Obama och John McCain, lite senare respektive partis presidentkandidat.

Obama sekunderna innan jag hälsar på honom, eller han på mig, hur man nu vill se det...